Alpha och Omega

En tämligen fåning film parodierade Gudfadern med en intressant touch: död via sviskonjuice!

Livet stora frågor dyker upp mot veckoslutet när all energi riktas bort från var den borde vara. I en av dessa stunder av svaghet kom jag att undra över Simply Red. Finns det någon som lyssnar på Simply Red där ute? Kan man verkligen äga en Simply Red skiva (eller fler än en….) och någonsin tänka:
“Tänk vad sugen jag är på lite Simply, det vore ju trevligt”

Det finns musik som somliga granskar kritiskt och kallar dåligt p g a ren ignorans. De oskolade kommer aldrig förstå skönheten i Michael Boltons riviga stämma, men är jag lika oskolad som inte förstår mig på Simply Red?
Ännu ett exempel på likaledes underlig musik för vilken det finns ett frågetecken om någon någonsin kan erkänna att uppskattar eländet är Erik Gadd. Erik Gadd är dessutom tjock, i varje fall live.

Jag har missuppfattat hela principen med det här. Att skapa en blogg kräver ett tema och inte en serie irrelevanta kvasiakademiska diskussioner grundade i vansinnet. Hela jag är ett tema, ett koncept och roten till allt ont är Michael Bolton.

“There can be few singer who began in heavy metal, went on to sing opera and are best known for being a blue-eyed soul man: this is why songwriter and stylist extraordinare, Michael Bolton, is one of the world’s most successful vocalists of the past 25 years. His rich tones have ensured his popularity and his good looks and rugged demeanour have certainly helped him on his way. He has sold over 52 million albums and singles worldwide.”

Michael Bolotin, vår man i etern!
Världen reser sig och hedrar Michaels liv och karrirär.

Det finns risk för att detta blir allt för seriöst. Ett test kan vara att översiktligt granska vad jag har skrivit och utläsa hur många överakademiska ord som används. Blir antalet fler än 20, sluta genast läsa och gör något annat. Spela t ex Betapet, det är så väl underhållande som tidsfördrivande.

Efter 11 September 2001 härjade en hetsk debatt. Hetsk kanske är att överdriva, men den var ihärdig där jag läste den vilket naturligtvis och kanske oturligen inte var på ett allt för utbrett forum.
Debatten var kortfattat att Amerikansk eller västerländsk media avtrubbar befolkningen. Vi har sett jorden anfallas så många gånger och skyskrapor falla att vi placerar dessa händelser som osannolika i det undermedvetna. Det är en tämligen naturlig försvarsmekanisk som gör att vi inte bryter ihop i panik när Will Smith jagas av en utomjording som siste överlevande hos jordens mäktigaste armé. Vi lär oss genom vår filmuppfostran att känna, men bara lite, med filmen och dess karaktärer. Vi klämmer en passande tår när Kevin Kline snickrar på ett hus full med cancer och vi förundras och jublar när världen befrias i otaliga filmer. Men med måtta. Genom detta distanstagande lär vi oss överleva film och mediebranchen fysiskt och psykiskt.
Vad som blev den diskussion av detta faktum är att man menade på att detta förträngande av medias katastrofbehandling gjorde att vi helt förträngt de faktorer som var verkliga i det hela. Vi blev helt enkelt chockade när flygplan slog ned i World Trade Center även fast vi hade sett det förr på film. För det hände väl endast på film (så som vår fantastiske stadsminister satte fingret på problemet den 11/9-01). Vi låter våra farhågor gå ut över media som så framgångsrikt förser oss med bilder och behandlar vår skräck så att vi kan lägga den åt sidan och gå vidare med viktigare saker , men så plötsligt sliter någon tag i gamla sår och skapar ny skräck. Det blev en nation i spillror.
Ja, diskussionen fortsatte ungefär så med mer exakta liknelser och beskrivningar och den var som sagt något mer aktuell när jag läste den år 2001 än vad den känns idag. Nu har jenkarna tvärvänt på faktumet och försöker göra folket rädda för allt istället.

Min poäng är att vi inte förskjuter vår rädsla genom hollywood. Tvärt emot ovan sammanfattade debatt tror jag att vi ger uttryck för vår undermedvetna önskan genom media. Vi är så rädda redan från början att vi inte kan stå ovetande inför det faktum som komma skall. Vi vill veta exakt allt om alla tänkbara scenarier (?) så att vi inte blir förskräckta när de kommer. Se till exempel på det kanske största frågetecknet inom kristendomens värld, undergången. I och för sig också ett faktum för andra religioner, fast i olika grader av flummighet, så vill vi gärna veta när och hur. Nu för tiden är vi mer bundna åt vetenskapliga tolkningar på den samma, men teorin om dess verklighet grundas allt för mycket i Bibelns budskap om att den yttersta dagen kommer lite när som helst.
Vi vill ju inte bli smygvåldtagna med att jorden går under om 20 minuter, då hinner vi ju inte göra allt crazy vi önskar och hinner inte se vad vi bör se. Nej, här måste vetas vad som möjligen kan hända.
Var gång ny teknik tillåter det kommer så en ny film upp. Bara i mitt filmminnes livstid har vi gått från massexploderande modeller till dataanimerade arméer med egna hjärnor för att ge oss en så pass realistisk bild av undergången som möjligt.
I Independence Day ser vi bokstavligen talat glasspinnehusen falla samman och en eller annan bil ryckas i vajer mot samma lågbudget eldhav som i Terminator II. Armageddon erbjuder förutom kanske den fånigaste hjältetiteln någonsin (Världens bäste oljeborrare) lite dataanimerade effekter på massförstörelsen när meteoriten kommer närmare och här senast drabbas vi av Day After Tomorrow. Datortekniken gör sitt bästa för att skapa jätteeffekter och CGI statister och en festlig twist med jenkare som blir illegala invandrare i Mexico och inte tvärt om.

När tekniken ger möjlighet att i 3D återskapa undergången är den så småningom kommen. Vi behöver inte vänta mer när vi vet exakt hur den ser ut. Och vi kommer bli smått tagna på sängkanten för denna den sista visningen av en domedagsredovisning i media.

Allt detta härstammar ur en kanna k affe, reklamen för armageddon och på tok för mycket fritid.

En sorts determinism.
Detta blir grunden till en serie artiklar i ämnet. Det tar för lång tid och blir för osammanhängande om allt skrivs samman i en text. Dessutom krävs det eftertanke och uppföljning av kommentarer mellan varje utredning.

Låt oss granska ämnet som ett hajkexperiment. Det ni behöver är:
1 jordglob (valfri storlek)
1 snöre (tillräckligt långt för att nå runt jordgloben)

Experimentet börjar med att granska ett fenomen. Välj valfritt fenomen just för att detta påvisar exakt hur pass träffande denna sociogeografiska undersökning är. Hitta två koordinater som är typiska för fenomenet och lägg snöret längs med dessa koordinater så att det når runt jorden. Du har nu skapat en sociogeografisk undersökning av ett karraktärsbälte. Ett snöre som omger jorden och visar på var detta fenomen existerar. Livet längs med detta snöre är alltså begränsat till ett visst beteendemönster.

Studie 1 - Snålbältet

Utgångspunkten i fallstudie 1 grundar sig på den vedertagna sanningen om var människor är snåla. Vidare studier kommer att binda samman detta bälte med andra bälten och således avtäcka större globala bältesfenomen.
Undersökningen börjar, för enkelhetens skull, i Sverige, närmare bestämt i Småland, de snålas region. Här omnämns den nämast legendariska småländska snålheten och här grundas uttryck som “sålt smöret och tappat pengarna”. Således krävs ingen diskussion för att grunda detta område som ett snålområde utan vi har skapat en första koordinat för undersökningen.
Vidare tar vi oss västerut för att skapa nästa koordinat. Precis lika vedertaget som den småländska snålheten är den Skottska. Genom dessa två punkter drar vi snöret och runt jorden för att märka att i Labradorbukten är man väldigt snål och på de sydligaste japanska öarna befinner sig ett snålt folkslag. Genom asien är de alla så fattiga att de kan räknas till snåla och så återkommer vi slutligen via polen, de snåla jäklarna, till Småland.

Detta snålhetsbälte är inte bara ett snålhetsbälte utan ett bälte fullt med mystiska fenomen som liknar varandra. Vi äter pölsa och skottarna äter Haggis. I polen äter man varandra och i bortre asien äter man kamelmage.
Vi dricker whisky och det gör även japanerna.

Tematiskt sett följer det sociogeografiska bältet ett social fenomen. Vi kan genom undersökningar av denna sort katalogisera och förstå hela den mänskliga existensen.