Alpha och Omega

Det finns risk för att detta blir allt för seriöst. Ett test kan vara att översiktligt granska vad jag har skrivit och utläsa hur många överakademiska ord som används. Blir antalet fler än 20, sluta genast läsa och gör något annat. Spela t ex Betapet, det är så väl underhållande som tidsfördrivande.

Efter 11 September 2001 härjade en hetsk debatt. Hetsk kanske är att överdriva, men den var ihärdig där jag läste den vilket naturligtvis och kanske oturligen inte var på ett allt för utbrett forum.
Debatten var kortfattat att Amerikansk eller västerländsk media avtrubbar befolkningen. Vi har sett jorden anfallas så många gånger och skyskrapor falla att vi placerar dessa händelser som osannolika i det undermedvetna. Det är en tämligen naturlig försvarsmekanisk som gör att vi inte bryter ihop i panik när Will Smith jagas av en utomjording som siste överlevande hos jordens mäktigaste armé. Vi lär oss genom vår filmuppfostran att känna, men bara lite, med filmen och dess karaktärer. Vi klämmer en passande tår när Kevin Kline snickrar på ett hus full med cancer och vi förundras och jublar när världen befrias i otaliga filmer. Men med måtta. Genom detta distanstagande lär vi oss överleva film och mediebranchen fysiskt och psykiskt.
Vad som blev den diskussion av detta faktum är att man menade på att detta förträngande av medias katastrofbehandling gjorde att vi helt förträngt de faktorer som var verkliga i det hela. Vi blev helt enkelt chockade när flygplan slog ned i World Trade Center även fast vi hade sett det förr på film. För det hände väl endast på film (så som vår fantastiske stadsminister satte fingret på problemet den 11/9-01). Vi låter våra farhågor gå ut över media som så framgångsrikt förser oss med bilder och behandlar vår skräck så att vi kan lägga den åt sidan och gå vidare med viktigare saker , men så plötsligt sliter någon tag i gamla sår och skapar ny skräck. Det blev en nation i spillror.
Ja, diskussionen fortsatte ungefär så med mer exakta liknelser och beskrivningar och den var som sagt något mer aktuell när jag läste den år 2001 än vad den känns idag. Nu har jenkarna tvärvänt på faktumet och försöker göra folket rädda för allt istället.

Min poäng är att vi inte förskjuter vår rädsla genom hollywood. Tvärt emot ovan sammanfattade debatt tror jag att vi ger uttryck för vår undermedvetna önskan genom media. Vi är så rädda redan från början att vi inte kan stå ovetande inför det faktum som komma skall. Vi vill veta exakt allt om alla tänkbara scenarier (?) så att vi inte blir förskräckta när de kommer. Se till exempel på det kanske största frågetecknet inom kristendomens värld, undergången. I och för sig också ett faktum för andra religioner, fast i olika grader av flummighet, så vill vi gärna veta när och hur. Nu för tiden är vi mer bundna åt vetenskapliga tolkningar på den samma, men teorin om dess verklighet grundas allt för mycket i Bibelns budskap om att den yttersta dagen kommer lite när som helst.
Vi vill ju inte bli smygvåldtagna med att jorden går under om 20 minuter, då hinner vi ju inte göra allt crazy vi önskar och hinner inte se vad vi bör se. Nej, här måste vetas vad som möjligen kan hända.
Var gång ny teknik tillåter det kommer så en ny film upp. Bara i mitt filmminnes livstid har vi gått från massexploderande modeller till dataanimerade arméer med egna hjärnor för att ge oss en så pass realistisk bild av undergången som möjligt.
I Independence Day ser vi bokstavligen talat glasspinnehusen falla samman och en eller annan bil ryckas i vajer mot samma lågbudget eldhav som i Terminator II. Armageddon erbjuder förutom kanske den fånigaste hjältetiteln någonsin (Världens bäste oljeborrare) lite dataanimerade effekter på massförstörelsen när meteoriten kommer närmare och här senast drabbas vi av Day After Tomorrow. Datortekniken gör sitt bästa för att skapa jätteeffekter och CGI statister och en festlig twist med jenkare som blir illegala invandrare i Mexico och inte tvärt om.

När tekniken ger möjlighet att i 3D återskapa undergången är den så småningom kommen. Vi behöver inte vänta mer när vi vet exakt hur den ser ut. Och vi kommer bli smått tagna på sängkanten för denna den sista visningen av en domedagsredovisning i media.

Allt detta härstammar ur en kanna k affe, reklamen för armageddon och på tok för mycket fritid.