Alpha och Omega

Stora i den mån Anna Book tar upp flera kubikmetrar luftrum för alla andra. Stora i den mån Sverige förstått sig på musik till slut, röstat fram den tidigare nämnda som exempel på dålig musik för att helt ta bort all konkurrens från den enda sanna artisten: Tommy Nilsson.
Skamligt nog har jag börjat smygflukta på Tommys hemsida av någon outgrundlig anledning. Jag ser till min förtjusning att man nästan kan vidröra honom; han har omformat sidan till en blogg för en närmare kontakt mellan fans och artist. Men varför är jag där? Jo, Tommy är Sveriges svar på Michael Bolton som nämnt i tidigare inlägg. Han kunde med enkelhet utmanövrera resten av artisterna vid Jönköpings deltävling med sina enastående röstresurser. Texten var dessutom ett budskap utöver det vanliga. Innehållsmässigt en blaskig ballad om hopp och kärlek och den vanliga smörjan, men innerst inne ett bevis på genomtänkthet. Den går nämligen, vilket förmodligen och förhoppningsvis är målet, att översätta till Engelska. Detta kommer resultera i att Michael Bolton nästan uppträder själv i Eurovisionsschlagern. Tommy kommer höja sig en nivå för att klämma i de viktigaste riviga tonerna som utmärker en Boltonesque liten bit och människor världen över kommer resa sig i förståelse för den ende artisten.

Man kan inte annat än beundra Tommys uttänkta arbete med ikonografi; hur man leker med det Boltonidiska för att slutligen upphöjas till ett högre väsen - En sann Bolotin!

En tämligen fåning film parodierade Gudfadern med en intressant touch: död via sviskonjuice!

Livet stora frågor dyker upp mot veckoslutet när all energi riktas bort från var den borde vara. I en av dessa stunder av svaghet kom jag att undra över Simply Red. Finns det någon som lyssnar på Simply Red där ute? Kan man verkligen äga en Simply Red skiva (eller fler än en….) och någonsin tänka:
“Tänk vad sugen jag är på lite Simply, det vore ju trevligt”

Det finns musik som somliga granskar kritiskt och kallar dåligt p g a ren ignorans. De oskolade kommer aldrig förstå skönheten i Michael Boltons riviga stämma, men är jag lika oskolad som inte förstår mig på Simply Red?
Ännu ett exempel på likaledes underlig musik för vilken det finns ett frågetecken om någon någonsin kan erkänna att uppskattar eländet är Erik Gadd. Erik Gadd är dessutom tjock, i varje fall live.

Jag har missuppfattat hela principen med det här. Att skapa en blogg kräver ett tema och inte en serie irrelevanta kvasiakademiska diskussioner grundade i vansinnet. Hela jag är ett tema, ett koncept och roten till allt ont är Michael Bolton.

“There can be few singer who began in heavy metal, went on to sing opera and are best known for being a blue-eyed soul man: this is why songwriter and stylist extraordinare, Michael Bolton, is one of the world’s most successful vocalists of the past 25 years. His rich tones have ensured his popularity and his good looks and rugged demeanour have certainly helped him on his way. He has sold over 52 million albums and singles worldwide.”

Michael Bolotin, vår man i etern!
Världen reser sig och hedrar Michaels liv och karrirär.